Regnet smattrar mot rutorna denna måndagskväll i Lund. Det får det gärna gör när jag sitter inne med en tekopp i handen och tända ljus. Vädret passar en förkyld person som jag. Ser dock inte särskilt mycket fram emot den obligatoriska hundpromenaden som brukar ske innan läggdags. Jag har nämligen den fina förmånen att vara stand-in matte för en viss liten hundherre vid namn Kito. Världens finaste tollarhane. Att vara stand-in matte för en hund i sina bästa år är perfekt! Han kan redan allt och då menar jag ALLT! Sitta, ligga, rulla, hoppa, söka, bära och hämta. Ja, till och med trycka på knappen vid övergångsstället. Han är fantastisk (jag är inte alls partisk). Jag går rak i ryggen med ett malligt leende på läpparna när jag och Kito går våra promenader. Att Erik alltid älskat hundar och nu har ytterligare en going att hälsa på gör saken inte sämre. Jag kommer inte klara mig utan hund.